Flerskrovssegling är fantastiskt, det vet alla vi som håller på det detta. Men ibland blir upplevelsen extra euforisk, som för oss som var ute onsdagen den 28 september.
När undertecknad var i Cowes och seglade Cowes Week med en Dragonfly 800 för några år sedan blev vi omseglade av Carbon Tiger, en större trimaran som forsade förbi oss – och vi gjorde nära 14 knop. Detta fartvidunder finns nu i Nynäshamn, och den var den som skulle ta oss tre – ägaren Börje Svedman, Ulrich Lindberg och jag – på en sväng. Minnet av hur den blåste om oss fanns kvar på näthinnan när vi tuffade ut för motor och satte segel.
Ett rev direkt
Som vanligt vid frånlandsvind är det svårt att uppskatta vindstyrkan, och det drog på ordentligt när vi kom ut en bit. Därför seglade vi upp mot vinden i landlä slackade storen och försökte hålla båten så högt och stilla som möjligt utan att fastna i vindögat. Lite bängligt var det att ta in revet, men med en som höll båten och två som revade gick det ändå relativt smidigt. Med reducerad segelyta satte vi av, ut på havet.
Ingen vindmätare
Som sagt frånlandsvind och ingen vindmätare, men en logg som noterar farten fanns det! Halvvind utåt mellan några större båtar som höll på att öva med oljelänsar, och ju längre ut från land vi kom, desto mer drog vinden i. Vi var glada att vi tog revet och att mellanfocken var satt – båten stack ändå iväg med bra fart, och loggen låg på 15 knop och däröver under långa stunder. Hur mycket det blåste? Jag vet inte, jag har så himla svårt att uppskatta det, och oftast tror man att det låser mer än det gör så jag avstår från att gissa.
Stabil, trygg och säker
Jag kanske skall nämna vilken båt vi var ute med – en Farrier 33, varvsbyggd i kolfiber. Längd dryga 10 meter, nära metern längre än min egen Dragonfly 920, men smalare – min är 7.80, denna var 7.20. Något mindre segelyta också – Farriern är lättare och därför mer lättdriven. Men det som slog mig mest – och som jag också minns från min tidigare båt, en F-27, var att den var absolut stum. Inget knakande eller något som förde sig. På min egen båt märker man att det rör sig lite här och där när det blåser hårt, men så var inte fallet här.
Stor invändigt
Också inuti var Farriern betydligt större än Dragonflyn – som är 2.50 bred mot Farrierns 2.95. Jag som är 1.87 hade full ståhöjd ända fram till förpiken, bekvämt och bra. Stort pentry längs hela styrbordssidan och ett separat toalettutrymme som lätt skulle rymma en dusch om man så önskar. Akterruffen rymmer två utan problem – och man får plats utan att vara nykär. Dessutom är platsen under sittbrunnen så pass djup att man når den från salongen.
Nackdel?
Men det går sällan att få allt. En stor fördel med Dragonflyn enligt mitt sätt att se är de platta ovansidorna på tofflorna som gör det enkelt att gå ändra fram när man skall gå i land. Vi förtöjer oftast med tofflan mot klippan och går snett in med tofflans för, hustrun kliver i land med två linor och jag sträcker upp ankaret. Så kollar vi om det finns stenar i vattenbrynet – vilket det oftast inte gör. Lätta ankaret, dra in båten och förtöj – och jag har pollare på ytterskrovet. Dragonflyn har också centerbord som slår upp om man skulle gå på, och det finns som bekant en och annan sten i vår skärgård. Men för den som vill segla på havet torde denna båt vara nära nog idealet för en mindre besättning.
Stort tack till Börje för en oförglömlig dag som jag skall leva på länge, länge nu när det börjar bli dags att tänka på upptagning…
Rolf Karlsson
Dragonfly 920, Lieb-Elle
PS. Toppfarten enligt GPSen var 18,4 knop…