Rolf Karlsson fortsätter provsegla snabba båtar, denna gången nya SeaCart 26.
Egentligen hade vi planerat att vara samma gäng som med Farriern, men det fungerade inte. Jag stod ensam den torsdag som var bokad, så det blev att fundera. Vem kan komma loss till Saltsjöbaden klocka två en torsdag? Jag hann inte lägga pannan i så djupa veck innan jag kom på det – jag ringer Gransegel i Nacka! Det blev napp, och Noel Barkelius och undertecknad for iväg en blåsig eftermiddag med regn i luften.
Mycket vind
Vinden drog i ordentligt när vi kom fram, men det verkade inte bekymra vare sig Noel eller SeaCarts Tim Shuwalow. VI fick en genomgång, eller rättare sagt Noel frågade om varenda tamp i båten där jag inte hängde med alls. Allt gjorde i ordning, den lilla elsnurran monterades och så ut i viken. Den hade svårt att orka med mot vinden ibland, men vi kom ut ur viken mot lä och kunde hissa storen.
Reva – glöm det!
Jag som är en försiktig själ trodde nog att ett rev inte skulle vara i vägen, men det var något jag överlät åt Tim och Noel att bestämma. Det visade sig vara ett lätt val eftersom revlinor inte ens var iträdda. Focken rullades ut och med vinden i ryggen vi gled ut mot Baggen där vinden drog i ordentligt med gäss över hela fjärden. Det bekymrade inte Tim det minsta som dessutom beordrade hissning av screacher!
Fullt tryck
Så snart screachern var hissad rullades focken in, screachern rullades ut och skotades – och så bar det iväg! Tim var lugn som en filbunke, ville ha mer och mer skotning på screachern så Noel fick jobba. Själv satt jag bakåt på lovartstofflan och höll i mig – och plåtade hela tiden. Vinden var lite byig, och när puffarna kom trycktes hela läskrovet ner i vattnet – och även mittskrovets för några gånger. Dock inga tendenser till stopp, utan när Tim föll något poppade båten upp igen. Så snart den var uppe var det dags att höjda igen, få mer tryck, invänta nästa rökare för att falla igen. Så där höll vi på halvvägs upp mot Stäket när det var dags att gippa och gå tvärs över, nu med samma tryck på styrbordsbogen.
Höjdarkryss
Vid Boo IFs hemmahamn Mjölkudden var det dags att rulla in screachern, ta ner den och trycka ner den i påsen, rulla ut focken, skota för bidevind och så börja kryssen tillbaka. På Marströmbommen skotar man nedåt, både med grund- och finskotet. Nu fick jag sköta finskotet, släppa något när byarna blev alltför hårda, men för det mesta parerade Tim det elegant med styrningen. Jag tycker att det är lite knepigt att ligga rät när det tar i så pass mycket som det gjorde här, korridoren blir så smal. Styr för högt och båten stannar. Styr för lågt och båten trycks ner ordentligt. Bara undantagsvis bad han mig släppa fintrimmet – för att strax efteråt beordra full skotning igen!
Foils
Det revolutionerande med båten är att den har foils, ett i varje ytterskrov. De är ett slags böjda centerbord som trycks ner i läskrovet och lyfts upp på lovartsidan, och de lyfter båten och gör den stadigare. Särskilt meckigt att göra det är det inte, men det skall göras, och det när båten är i ögat och trycket minimeras. Det blev min uppgift, och precis innan slag eller gipp trycker man ner på lovartsidan, och när båten är i ögat – eller platt på undanvinden – drar man i en tamp, och foilset(?) på den nya lovartsidan lyfts upp.
En gång till!
Väl framme vid badhuset undrade Tim om vi skulle ta en repa till – och det var vi förstås med på. Det blev samma resa igen, men med något mindre vind den här gången. I slutet på undanvinden – eller snarare halvvinden – fick Noel ta över spakarna och gjorde det med den äran, hela kryssen tillbaka. Sista biten in mot hamnen lämnade Noel över pinnen till mig – och jag accepterade förstås varpå Tim genast blev mer aktiv på storskotet. Vinden var betydligt lugnare här, men några rökare blev det, och jag lovade genast upp när de kom – till Tims besvikelse. Han tjoade åt mig att hålla kvar båten – han skulle släppa storen och det behövdes, men ryggmärgen ville inte riktigt lyda. Väl inne i lä rullades focken in, jag beordrades att slacka storen och hålla båten så högt i vind som möjligt, med så lite fart som möjligt, medan Tim och Noel gjorde i ordning för motorgång. Så snart den surrade oss framåt – en elmotor hörs knappt – togs storen ner och rullades, båten backades på plats mot bryggan och en helt tolkig, härlig, fantastisk segling var över.
Ren racer
Nu är en SeaCart 26 inte något jag skulle sticka ut med på semestersegling, för det finns det bättre alternativ. Någon ruff finns inte i båten, bara en lucka framför masten som kan användas som stuv. Men visst, accepterar man campingliv och tältboende så går det säkert; det finns ju de som seglar runt i skärgården i en F18. Jag tror dock att båten attraherar kappseglare mest; fartupplevelsen ÄR verkligen något alldeles extra, och båten är tänkt att vara strikt entyp i allt utom segel. Nu känns det som att svära i kyrkan, men som 60-taggare har man sett en och annan båttyp komma och gå genom åren, alla med ambitionen att vara strikt entyp och ta över kappseglings-scenen med stora fält. Så blir det sällan, mycket sällan, utan det vanliga är att båten lever så länge som någon entusiast orkar hålla igång klassförbundet. Ju extremare båten varit, desto större har värdeminskningen blivit när fälten minskat och seglarna letar nya utmaningar. Skall man vara riktigt krass går det utmärkt att kappsegla i vilken båt som helst, bara de är lika. ”Riktig” kappsegling bygger på entyp, det är de flesta överens om, och de respitsystem som funnits hittills har alla ett gemensamt – de är orättvisa och ger fördelar åt olika håll beroende på förutsättningarna. Därför återstår det att se hur många SeaCart 26 som kommer att byggas. Jag tror inte det blir så många, därtill är båten för extrem. En Corsair Dash eller Dragonfly 800 ger också fartupplevelser som en kölbåt inte är i närheten av, därtill till ett bättre pris och med större användningsområde. En stor fördel har dock SeaCart 26 begåvats med – den kan vikas ihop á la Corsair för enkel sjö- och torrsättning – och transport på trailer efter vanlig bil.
Vän av ordning undrar förstås hur fort det gick, och skam att säga kollade jag aldrig med Tim och hans GPS. Den något kaxiga rubriken stämmer dock. Tim kollade efter en körare när farten bedarrat betänkligt – och då visade den 19,5 knop…
PS. Information om båten finns både på hemsidan seacart26 och på youtube.